Hur är det att vara legend?

Var med några jobbarkompisar i går kväll på Kinnarps arena och lyssnade till Bob Dylan. Fantastiskt att en sån legend kommer till lilla Jönköping kan man tänka. Eller är han inte så stor längre att han accepterar ställen med mindre scen, mindre publik?
Är man en legend kanske man inte behöver något engagemang längre, behöver ge publiken det där lilla extra? För det gjorde han inte. Man kunde lika gärna sett en DVD. Det var som om publiken inte fanns. Musiken var bra, bandet var bra, men Bob levererade inte. För mig spelade han genom en osynlig glasruta.

Inspelning från Kinnarps arena som inte gör honom rättvisa - men i allafall.




Jag tycker nog mer om den här versionen av Bob:

Före för en gångs skull

Jag skrev ju om mitt stickande i eftersäsong. För en gångs skull kan jag rapportera om något som är före sin tid. För inte ska väl den afrikanska liljan blomma nu? Ställd på vinterförvaring i vinterträdgården som den var? Men det är ju första gången den blommar, så den visste väl inte riktigt när det var dags.
För att vi skulle få njuta av den riktigt, hamnade den i köket.

Yes! Af Ugglas i topp

En hedervärd tvåa. Min favorit slog dem alla Måns, EMD, Agnes ... alla utom Fantomen på Operan.

Efter min tid

Jag är nästan alltid lite efter. I varje fall när det gäller säsong. Mitt när vintern är som kallast - då börjar jag sticka muddar. Och sen är de lagom färdiga tills det blir vår och varmt. Sommarlinne börjar jag med i juli. Det är liksom svårt att göra tvärtom. Det är när jag ser andra ha något som jag blir sugen på att göra nåt likadant. Och det är ju ingen som har stickade muddar på sommaren.
Mönstret till de här har jag tagit från ett vantmönster i boken Vantar från när och fjärran av Maria Leszner, s. 47.
Jag använder en-trådigt ullgarn. Jätteroligt, men lite pilligt.