lördag 28 juni 2008

Var kan man få tag i ett getben?

Tänkte få lite mer semesterkänsla idag och laga lite internationell mat. Tog fram en av mina kokböcker med utländska recept. Jag brukar alltid köpa med mig en kokbok med landets mat som souvenir när jag är på resa till ett annat land. Idag skulle det bli portugisiskt: With all the flavour. Portugese cuisine.
Jag satta mig ner för att skriva en inköpslista. Mullefisk eller färsk tonfisk. Nej så välutrustad är inte Icas frys. Torsk - nej det ska man ju inte köpa. Bläckfisk - njaä. Musslor - nej usch varken med eller utan skal. Det är nog egentligen det enda jag absolut inte vill äta (och inte ostron eller sniglar heller). Jätteräkor - är de inte också utrotningshotade? Vaktel - nej, de har dom inte heller på Ica. Inte rapphöna heller.
Jag bläddrar vidare - Kyckling med ärtor och potatismos. Skulle ju kunna gå, men det blev jag inte så sugen på.
Kanin? Det får mig att minnas en semester i Frankrike. Vi skulle handla i en supermarché och barnen frågar undrande vad det är som ligger i köttdisken. Något som ser ut som flådda råttor. Det var kaniner med tänderna och morrhåren kvar!
Vad återstår? Korv med kålrötter? Njure? Grisöron? Två recept kvar, sen kommer kakorna. Jo här var nåt som ser rätt gott ut. Det ser ut som nån slags stek. Men getben? Var i all sin dar får man tag i ett sånt?
Det är nog trots allt så att det är fisk man ska äta i Portugal. Det gjorde jag. Fast det sista receptet var OK. Grytbitar av gris, kokta i apelsinsaft. Det receptet kommer här:

Till 4 personer:

700 g grytbiytar av gris
4 apelsiner
1 stor gul lök
2 vitlöksklyftor
1 tsk salvia
1 köttbuljongtärning
4 msk olivolja
peppar, salt
Stek köttet i oljan. Hacka lök och vitlök och låt det fräsa med i oljan.
Pressa 3 apelsiner och låt köttet småputtra i saften på låg värme. Lägg i buljongtärningen och låt köttet koka tills det känns mört. Servera med apelsinklyftor och stekta brödskivor.

I morgon ska jag göra portugisisk kokospudding.




måndag 23 juni 2008

Penséer

Det växer tre pyttesmå vita violer utanför dörren. De måste ha självsått sig från penséerna jag hade i en kruka förra våren.
Jag kan inte med att rycka upp dem, för jag tänker på vilket besvär de haft att rota sig i springan mellan stenplattorna. Ibland blir jag imponerad av att någonting över huvud taget rotar sig själv i min trädgård. även om det egentligen räknas som ogräs.
På nåt sätt har jag ett särskilt förhållande till penséer. När jag var liten flyttade vi till ett hus med en jätteträdgård med massor av planteringar med långa gångar, kantade av rabatter. Här växte stora penséplantor i alla möjliga färger.

När jag var en nio tio år lekte jag ibland en låtsaslek som gick ut på att jag beskrev blommorna i trädgården som balklänningar. Jag kan fortfarande höra mig själv låta som Ingrid Schrewelius som kommenterade modevisningar från Paris på TV.
Ett stort intresse var också kungligheter. Jag slukade farmors Svensk Damtidning och lärde mig hela det europeiska kungshuset. Åtminstone den kvinnliga delen.
Och vad har det med penséer att göra? Jo de var de mest färgrika och gav de vackraste klänningarna, som oftast tillhörde någon av de danska prinsessorna Benedikte eller Anne-Marie, som var de sötaste.

Men alla dom penséerna är borta nu. Det finns inte mycket växter kvar i det som en gång nästan liknade en botanisk trädgård. Det känns lite sorgligt.Det mesta är igenlagt eller igenvuxet. Ingen orkar bry sig om den trädgården mer. Och prinsessor intresserar mig inte längre.

Men i våras hade jag gula penséer i krukan utanför dörren...

söndag 22 juni 2008

Semestersabotörer eller ABM-wikijobb?


Har just sett två veckor av min semester flaxa iväg. Bye, bye!

Bekanta från EU-land har just aviserat att de önskar semestra två veckor hos oss.

Detta fenomen är något veckopress ofta behandlar inför semestersäsongen. Psykologer och relationsexperter uttalar sig. Man ska säga ifrån och man ska fördela jobbet. Få alla att hjälpa till. Men det är lättare sagt än gjort!
Inte hade jag tänkt att det skulle drabba mig - igen! Våra vänner har redan semestrat hos oss en gång.

Att barnen kommer hem är ju något man gärna vill även om det kan bli high life med många små barn och en stressad, upphetsad jycke.
Men att bedriva gratis hotell- o restaurangrörelse och dessutom vara guide är inte min semesterdröm.
Det är klart man kan säga nej, men vad ska man skylla på. Jag har precis talat om att vi ska vara hemma hela sommaren. Och de är ju egentligen så snälla och trevliga. Men inte precis de som hugger i och hjälper till. Vi är ju välkomna att hälsa på dom i utbyte. Men hur kul är det att spendera sin semester i ett litet samhälle vid den tjeckiska gränsen? Vi var där en gång - i tre dar. Sen hade vi sett det mesta och kunde inte med att stanna längre.

Kanske ska jag gilla läget och tänka som så: Här får jag ett utmärkt tillfälle att fördjupa mig i och lära känna vårt kulturarv (vi måste ju hitta på något att fylla alla dessa dagar med) och på köpet få en massa material till länsbibliotekets ABM-wiki!

fredag 20 juni 2008

Solglimt

Heman trodde det var en vanlig dag idag. Han ville ut redan klockan sex. Så det var bara att stappla upp trots att man förväntat sig en härlig sovmorgon. Midsommarafton är ingen ute och går klockan sex på morgonen, så jag gick ut på promenad i skogskanten i pyjamas.
Sen ville han leka. Efter det var det ingen idé att gå och lägga sig igen.
Därför blev det kaffe med solglimt ute klockan halv sju. Underbart, härligt och tyst. Bara fågelsång och en och annan kraxande kråka.
Sen har solglimtarna avlösts av stora, tunga, gråa moln och en och annan störtskur. Då nuter jag trots allt. Jag älskar när regnet plötsligt bara öser ner. Jag älskar att sitta inne och lyssna när regndropparna trummar mot plåttaket. Jag älskar ögonblicket när regnet tystnar lika plötsligt som det började.

torsdag 19 juni 2008

Gipsade ben

Nu ska jag modeblogga. Det är tydligen det man ska göra för att få många läsare.

Leggings. Det är nåt av det fulaste, men också mest praktiska jag vet i modeväg. På 90-talet bar man det till storskjorta eller tunika. Men så fult att jag hoppades att det modet aldrig skulle komma tillbaka. I allafall skulle jag inte ha några leggings mer.
Särskilt fult tycker jag att det är med vita. Det är väl fler än jag som tycker. - Är det inte svårt att gå? undrade en bekant. Hur så? undrade jag. - Med gipsade ben? svarade hon.
Ännu mer särskilt fult tycker jag det är till jeanskjol. Benen ser liksom avhuggna ut. Ändå har jag gått på det igen. För det är ju så skönt. Och varmt när det är kyligt ute. Och så behöver man inte visa sina vita ben om sommaren blir kass.

Verkligheten överträffar filmen

Läste i Metro häromdagen om en brud som höll på att komma för sent till sitt eget bröllop. Detta hände i Rom, där Tom Hanks spelar in en film som baserar sig på Dan Browns böcker. Det som händer sen är som klippt ur en riktigt romantisk film:

Bruden sitter nervös i taxin, som hamnat i en trafikstockning på grund av en avspärrning, som gjorts för filminspelningen. Tom Hanks får veta att ett bröllop är i farozonen, avbryter inspelningen, belutar sig för att gripa in och plötsligt står han vid taxin. Knackar på rutan. Sen eskorterar han bruden till kyrkan.
Jag ser slutscenen för mina ögon. Tom tar bruden vid handen och springer över piazzan, upp för kyrktrappan. Och inne i kyrkan: Brudgummen står vid altaret, nervöst spanande mot dörren. Så öppnas portarna. Orgelmusik och bruden kommer in genom dörren. Slöjan lite tilltufsad av vinden. Tom Hanks rättar till släpet. Närbild på honom. Han ler sitt lite sneda leende. Bruden går mot koret. Eftertexten börjar rulla.

Frågan är vad bruden kommer ihåg mest ifrån sitt bröllop. Vigseln och löftena eller språngmarschen med Tom Hanks?
Själv har jag inte det blekaste minne av min vigsel. Jag kommer bara ihåg bilfärden till kyrkan och guppet vid järnvägsövergången där jag slog i taket så att alla spetsarna på brudkronan vek sig. Jag tror knappt gästerna minns så mycket heller, för under tiden vi tejpade kronan, meddelade kyrkvaktmästaren att det hänt en malör vid järnvägsövergången ...