Det växer tre pyttesmå vita violer utanför dörren. De måste ha självsått sig från penséerna jag hade i en kruka förra våren.
Jag kan inte med att rycka upp dem, för jag tänker på vilket besvär de haft att rota sig i springan mellan stenplattorna. Ibland blir jag imponerad av att någonting över huvud taget rotar sig själv i min trädgård. även om det egentligen räknas som ogräs.
På nåt sätt har jag ett särskilt förhållande till penséer. När jag var liten flyttade vi till ett hus med en jätteträdgård med massor av planteringar med långa gångar, kantade av rabatter. Här växte stora penséplantor i alla möjliga färger.
När jag var en nio tio år lekte jag ibland en låtsaslek som gick ut på att jag beskrev blommorna i trädgården som balklänningar. Jag kan fortfarande höra mig själv låta som Ingrid Schrewelius som kommenterade modevisningar från Paris på TV.
Ett stort intresse var också kungligheter. Jag slukade farmors Svensk Damtidning och lärde mig hela det europeiska kungshuset. Åtminstone den kvinnliga delen.
Och vad har det med penséer att göra? Jo de var de mest färgrika och gav de vackraste klänningarna, som oftast tillhörde någon av de danska prinsessorna Benedikte eller Anne-Marie, som var de sötaste.
Men alla dom penséerna är borta nu. Det finns inte mycket växter kvar i det som en gång nästan liknade en botanisk trädgård. Det känns lite sorgligt.Det mesta är igenlagt eller igenvuxet. Ingen orkar bry sig om den trädgården mer. Och prinsessor intresserar mig inte längre.
Men i våras hade jag gula penséer i krukan utanför dörren...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar