måndag 26 december 2011

Söder om Lima


Vi hade inte planerat tiden efter Inkaleden så noga. Vi tänkte vi åker tillbaka till Lima och där finns väl alltid saker att se eller till Arequipa eller Titicacasjön. Men det visade sig att oplanerat var det alltför dyrt eller 21 timmar på buss - vilket vi inte hade lust till. Särskilt som fler blivit dåliga i magen.
Vi kollade i Lonely Planet och hittade ett hostel 101 i San Bartolo några mil söder om Lima.


Det kostade 120 soles natten för en hel lägenhet. Jättefina lägenheter. Vi boddei två. Först en i fyra nätter och sen den sista natten i en annan. Det fanns två små pooler att bada i om man hade lust - det hade fåglarna.



Här gjorde vi inte mycket mer än slappade och umgicks. Stan hade inte många matställen, men man kunde beställa mat från en restaurang och få det levererat till dörren. Till och med glass kunde vi beställa så. Resaturangen Rocío är rekommenderad i Lonely Planet och maten var helt ok.

Annars fanns det absolut inget att se och naturen söder om Lima och ner till San Bartolo består mest av sten och sand. Men det byggdes mycket och planterades i den lilla stan, så den blir nog en liten fin turistort framöver.

Lima

Jag kände mig ganska dålig i tre dagar. Kunde nästan inte äta nånting. Till slut gick vi till apoteket och köpte antikbiotika. Det gjorde susen direkt!


Ceviche på fisk var gott och jag kunde äta lite. Vi hittade ett ställe där man fick en trerättersmiddag för 19 soles (inte ens 50 spänn) inklusive dricka.

Kanske berodde det på mitt hälsotillstånd, men vi tyckte inte Lima var en kul stad. Vi promenerade vid havet, tittade lite på skärmflygning, shoppade lite (inte alpackagarn som jag tänkt). Sen letade vi efter ett annat ställe att åka till.

60-årsfest i Lima

Min makes 60-årsfest blev inte riktigt som vi tänkt oss. Jag var dålig i magen och helt utslagen. Kunde knappt smaka maten och det dröjde en bra stund på kvällen innan vi vågade oss ut. Och klä oss fina hann vi inte göra heller. Det får bli en ny firning!




Men Louise fixade i alla fall en uppvaktningssång från personalen!

Tåg tillbaka

.. men först lunch i staden Machu Pichu




och en procession som drog förbi



samt ett besök i den lokala hantverksmarknaden för att köpa en inkamössa. Här låg en söt shar pei.




Vi hade beställt Buena Vista tåg. Vi visste inte vad det var, men det visade vara ett tåg med stora fönster. 3 1/2 timme i 35 km fart med både ostbricka och en Pisco Sour (som jag köpte) och modevisning.








Vid målet!

Halv fyra på morgonen väcktes vi för att gå sista biten till Machu Pichu. Det hade inte blivit mycket sömn.
Det var inte så mycket uppför, mest rakt fram och utför, men det ösregnade större delen av tiden och stenarna var hala och slippriga. Michael och jag höll ihop och jag halkade flera gånger. Det regnade så, så det blev inte att jag tog upp kameran förrän vi var framme vid Machu Pichu, som först var höljt i dimma. Efter en liten stund skingrades dimman så jag kunde ta den här bilden.



Nu kändes det i vadmusklerna ordentligt och varje steg man tog gjorde ont. Medan vi inväntade alla, hann Michael och jag köpa oss varsin dyr varm korv. Pengarna jag hade på mig räckte inte till något att dricka. Vi lämnade också in våra ryggsäckar till förvaring. Efter en stund kom Bengt o karin och de hann dricka var sin coca cola innan det var dags för guidning.














Hur långt vi gick den här morgonen, vet jag inte riktigt. Det tog väl lite drygt två timmar. Machu Pichu ligger på 2400 m höjd och är ett fantastiskt projekt. Det var roligt att äntligen vara här, även om det var svårt att njuta riktigt eftersom man var så trött och varje steg kändes i benen. Vi gjorde det i alla fall!

Vill du läsa om vår vandring på Inkaleden från början, börja här!

Grottor och genväg


Ett par grottor med hala slippriga steg fick vi också gå igenom.



När vi var uppe vid den här ruinen, fick vi veta att det fanns två vägar till lägret. En vacker, på 1 1/2 timme, som rekommenderades och en genväg på en halvtimme. Gissa vilken Michael och jag tog?



En bra stund efter Michael och mig, sedan mörkret fallit, kom Bengt och Karin, helt utmattade. De hade fått låna vandringsstavar och Karin hade fått bärhjälp med sin ryggsäck. 17 km i trappor hade vi avverkat denna dag.

Lama





Michael och jag tappade kontakten med Karin och Bengt och vid ett rastställe såg vi lamadjur på nära håll. Vi hann bara rasta någon minut innan det var dags att dra vidare. Bengt och Karin hann inte fram dit i tid. När de kom var lamorna på längre avstånd.

Dag 3

Efter att den här gången sovit på grus, gav vi oss iväg tidigt på morgonen för en ny vandringsdag. Denna gång med ryggsäckar igen.




Gruppbild vid ett rastställe. Vi fick alltid kortast rast eftersom vi nästan alltid kom sist.









Efter ytterligare ett besök i en gammal inkaruin,Phuyupatamarca på 3640 km höjd, tog jag en del bilder på växtligheten. Det var mycket fuktigt och det hängde mossor och lavar från bergen överallt. Jag tror det kallas subtropisk regnskog. Vad som förvånade mig, var bristen på djur.

Äntligen på toppen!






Äntligen på toppen! och vi var inte sist!
Det var kallt och blåsigt och vi stannade bara en liten stund innan vi begav oss nedåt mot lägret. Och det var nästan bara nedför. Michael satte fart igen och jag orkade inte vänta på Bengt. Vi gick var och en i sin egen takt. Det började regna och skymma. Vi blev förbigångna av resten. Jag inväntade Bengt innan lägret, som fått sällskap av sista guiden. Bengt hade fått rejält ont i tårna av skorna, när han gick nedför.
De hade redan ätit middag när vi kom, men hade sparat åt oss. 10,5 km den här dagen.

Upp, upp, upp!


Tillandsia, en epifytisk art, som tillhör familjen ananasväxter.


Karin satte upp farten idag och anslöt till Louise och Simon, medan Michael kände av mjölksyran i musklerna.

10 steg, vila och andas, tio steg - ett russin eller en bit energikaka och vatten.

Lamadjur i dalen nedanför.



Inte många bilder idag. Vi var mest upptagna med att ta oss uppför.

På väg med lätt packning!


Med endast lite matsäck, vatten och regnutrustning gav vi oss iväg på etapp två. Bärarna var fantastiska. Tungt lastade med gasoltuber, tält, stolar ... halvsprang de upp för branterna - ofta med flip flops på fötterna. Även om jag såg att de lutade sin tunga packning mot en bergvägg då och då och pustade de också.



Även högt upp fanns bosättningar.

Dag 2

Sista biten av dagens vandring var ganska tung och det kändes i bena när vi kom fram till nattens lägerplats. Vi hade gått 9 km och befann oss nu på en höjd av 3000 m. Startpunkten låg på 2750 m. Inte så stor skillnad alltså.
Vi övernattade i tält på en gräsmatta utanför ett hus. Under natten började det regna och när morgonen kom var kvinnan som bodde i huset redo att sälja regncapes. Jag köpte var sin. Vi hade bara tagit med oss regnjackor, inga regnbyxor. Varför vet jag inte. Och vi hade inget skydd för ryggsäckarna heller.

Vi fick också använda husets utomhus-vatten (spol) toalett för två soles.

Vi drack så mycket cocate vi kunde och våra kockar lagade mycket och stabbig mat. Säkert för att vi skulle orka. Dagens vandring skulle bli upp, upp, upp - ända till ca 4200 m! Vi antog erbjudandet att lokala bärare från byn skulle få bära vår packning för 240 soles var. (Ca 660 kr).Michael var den enda av oss som bar sin ryggsäck.

Ett dagsverke för bärarna och väl värt pengarna!

Grönare och jobbigare


Efter lunchen blev det jobbigare. Mer uppåt, men också grönare omgivningar. Vi började se gröna berg, som är just den natur jag förknippar med Machu Pichu. Vi var också inne i en ruin. Efter dagens sista vandringspass var vi ganska trötta och det kändes verkligen i benen upp till sista lägret. Vår kondition var väl ganska normal och vi hade övat gå uppför Taberg ett antal gånger för att öva "uppförsbacke", men uppför i form av så många trappsteg hade vi inte tänkt oss. En trappmaskin hade vi behövt öva i i stället!