Vid målet!

Halv fyra på morgonen väcktes vi för att gå sista biten till Machu Pichu. Det hade inte blivit mycket sömn.
Det var inte så mycket uppför, mest rakt fram och utför, men det ösregnade större delen av tiden och stenarna var hala och slippriga. Michael och jag höll ihop och jag halkade flera gånger. Det regnade så, så det blev inte att jag tog upp kameran förrän vi var framme vid Machu Pichu, som först var höljt i dimma. Efter en liten stund skingrades dimman så jag kunde ta den här bilden.



Nu kändes det i vadmusklerna ordentligt och varje steg man tog gjorde ont. Medan vi inväntade alla, hann Michael och jag köpa oss varsin dyr varm korv. Pengarna jag hade på mig räckte inte till något att dricka. Vi lämnade också in våra ryggsäckar till förvaring. Efter en stund kom Bengt o karin och de hann dricka var sin coca cola innan det var dags för guidning.














Hur långt vi gick den här morgonen, vet jag inte riktigt. Det tog väl lite drygt två timmar. Machu Pichu ligger på 2400 m höjd och är ett fantastiskt projekt. Det var roligt att äntligen vara här, även om det var svårt att njuta riktigt eftersom man var så trött och varje steg kändes i benen. Vi gjorde det i alla fall!

Vill du läsa om vår vandring på Inkaleden från början, börja här!

Grottor och genväg

Ett par grottor med hala slippriga steg fick vi också gå igenom.



När vi var uppe vid den här ruinen, fick vi veta att det fanns två vägar till lägret. En vacker, på 1 1/2 timme, som rekommenderades och en genväg på en halvtimme. Gissa vilken Michael och jag tog?



En bra stund efter Michael och mig, sedan mörkret fallit, kom Bengt och Karin, helt utmattade. De hade fått låna vandringsstavar och Karin hade fått bärhjälp med sin ryggsäck. 17 km i trappor hade vi avverkat denna dag.

Lama

Michael och jag tappade kontakten med Karin och Bengt och vid ett rastställe såg vi lamadjur på nära håll. Vi hann bara rasta någon minut innan det var dags att dra vidare. Bengt och Karin hann inte fram dit i tid. När de kom var lamorna på längre avstånd.

Dag 3

Efter att den här gången sovit på grus, gav vi oss iväg tidigt på morgonen för en ny vandringsdag. Denna gång med ryggsäckar igen.




Gruppbild vid ett rastställe. Vi fick alltid kortast rast eftersom vi nästan alltid kom sist.









Efter ytterligare ett besök i en gammal inkaruin,Phuyupatamarca på 3640 km höjd, tog jag en del bilder på växtligheten. Det var mycket fuktigt och det hängde mossor och lavar från bergen överallt. Jag tror det kallas subtropisk regnskog. Vad som förvånade mig, var bristen på djur.

Äntligen på toppen!

Äntligen på toppen! och vi var inte sist!
Det var kallt och blåsigt och vi stannade bara en liten stund innan vi begav oss nedåt mot lägret. Och det var nästan bara nedför. Michael satte fart igen och jag orkade inte vänta på Bengt. Vi gick var och en i sin egen takt. Det började regna och skymma. Vi blev förbigångna av resten. Jag inväntade Bengt innan lägret, som fått sällskap av sista guiden. Bengt hade fått rejält ont i tårna av skorna, när han gick nedför.
De hade redan ätit middag när vi kom, men hade sparat åt oss. 10,5 km den här dagen.

Upp, upp, upp!

Tillandsia, en epifytisk art, som tillhör familjen ananasväxter.


Karin satte upp farten idag och anslöt till Louise och Simon, medan Michael kände av mjölksyran i musklerna.

10 steg, vila och andas, tio steg - ett russin eller en bit energikaka och vatten.

Lamadjur i dalen nedanför.



Inte många bilder idag. Vi var mest upptagna med att ta oss uppför.

På väg med lätt packning!

Med endast lite matsäck, vatten och regnutrustning gav vi oss iväg på etapp två. Bärarna var fantastiska. Tungt lastade med gasoltuber, tält, stolar ... halvsprang de upp för branterna - ofta med flip flops på fötterna. Även om jag såg att de lutade sin tunga packning mot en bergvägg då och då och pustade de också.

Även högt upp fanns bosättningar.

Dag 2

Sista biten av dagens vandring var ganska tung och det kändes i bena när vi kom fram till nattens lägerplats. Vi hade gått 9 km och befann oss nu på en höjd av 3000 m. Startpunkten låg på 2750 m. Inte så stor skillnad alltså.

Vi övernattade i tält på en gräsmatta utanför ett hus. Under natten började det regna och när morgonen kom var kvinnan som bodde i huset redo att sälja regncapes. Jag köpte var sin. Vi hade bara tagit med oss regnjackor, inga regnbyxor. Varför vet jag inte. Och vi hade inget skydd för ryggsäckarna heller.

Vi fick också använda husets utomhus-vatten (spol) toalett för två soles.

Vi drack så mycket cocate vi kunde och våra kockar lagade mycket och stabbig mat. Säkert för att vi skulle orka. Dagens vandring skulle bli upp, upp, upp - ända till ca 4200 m! Vi antog erbjudandet att lokala bärare från byn skulle få bära vår packning för 240 soles var. (Ca 660 kr).Michael var den enda av oss som bar sin ryggsäck.

Ett dagsverke för bärarna och väl värt pengarna!

Grönare och jobbigare

Efter lunchen blev det jobbigare. Mer uppåt, men också grönare omgivningar. Vi började se gröna berg, som är just den natur jag förknippar med Machu Pichu. Vi var också inne i en ruin. Efter dagens sista vandringspass var vi ganska trötta och det kändes verkligen i benen upp till sista lägret. Vår kondition var väl ganska normal och vi hade övat gå uppför Taberg ett antal gånger för att öva "uppförsbacke", men uppför i form av så många trappsteg hade vi inte tänkt oss. En trappmaskin hade vi behövt öva i i stället!

Inkalden dag 1 forts.

Till en början var landskapet ganska torrt med mycket kaktusvegetation. Här och var var det dock små forsar i floden vi följde. Takten var lagom och vi hängde med när det var jämn och slät mark, men till lunchstället var vi sist ändå!


Vi såg flera inkaruiner efter vägen. Denna var den första. Den såg vi bara på håll.

Första måltiden tillsammans!

Inkaleden dag 1

Första dagens första del var relativt enkel. Mest slät mark. En försiktig början.

Framme vid Km 82

Vi steg av bussen och möttes av horder av försäljare som ville sälja kepsar, solhattar, remmar ...
Vi samlades och tog en gruppbild. Om jag nu inte skulle få följa med på vandringen vore ju konstigt!
Kvinnan i luckan kollade mitt passnummer, guiden förklarade att polisen förstört mitt gamla pass. Då frågade hon efter mitt körkort och jag fick min stämpel i passet!
Vi var på väg!

Mot Machu Pichu!

Efter två knappt två dygns acklimatisering, var vi redo att ge oss iväg mot Machu Pichu. Vi blev upphämtade på torget Plaza de Armas för bussfärd mot startplatsen Km 82. Tack och lov så hade ingen av oss drabbats av höjdsjukesymtom. Lite huvudvärk en kväll bara. Kanske berodde det på allt cocate som vi såg till att få i oss? För säkerhets skull hade vi köpt sorojchi pills på apoteket. Läste sen att dem skulle man inte ta. De tar bara bort symptomen, inte höjdsjukan.

jag var lite nervös för att mitt nya pass skulle ställa till besvär. Guiden hade sett ordentligt bekymrad ut över att jag inte hade med mig en kopia på mitt gamla, utgångna pass. Kanske mitt körkort skulle duga i stället, trodde han. Tur att jag fått ett infall och tagit med det. När vi skulle kolla våra passnummer när vi steg på bussen, tog jag en chansning och sa att det stämde.

Utsikten från bussen var fantastisk, men inte vägarna. Smala vägar, nästan utan mötesmöjlighet, trasiga i kanten med stora slänter nedanför. Hur det gick till vet jag inte, men vi mötte faktiskt ett antal andra bussar och lastbilar. Man måste säga att chaufförerna är skickliga.



Vi stannade på några ställen, där det klev på killar och män som skulle vara bärare och all proviant under vandringen lastades också på. Bl.a. i den här lilla stan.